Jennie Bäckström

20,7 minus visade termometern här hemma innan min och Teiens härliga (läs förfärliga) skidtur började. Nåväl, Teien hade inte sprungit sedan söndags så det var ju som nästan tvunget att fara ut idag. Sagt och gjort. Alla som känner mig något så när vet att jag inte är så förtjust i kyla då jag redan annars är kallblodig och jag såg minst sagt ut som en Michelingubbe när jag var färdig att fara. Sen att jag hade förlorat min rörelseförmåga och inte fick på mig stavarna var en annan femma. Så utan stavar bar det iväg. Teien drog mig så snabbt så snabbt. Men precis innan andra bron slocknade hela elljusspåret, bara sådär, kolsvart blev det. Jag höll på att seriöst få hjärtattack! Jag hatar att vara i skogen när det är mörkt. Sen att jag hade skoterbrillorna på mig gjorde inte saken bättre. Så jag stannade Teien i ren panik och försökte vänja ögonen. Teien blev som galen och det var som att han skrek åt mig att "han minsan visste var spåret gick". Så jag lät honom bokstavligt talat dra mig tillbaka.. Fasiken, vad rädd jag var att det skulle hoppa fram en mördare bakom träden eller att en björn skulle attackera oss, hatar björnar! Huvaligen! 
Väl framme var mina fötter kalla som ispinnar, och kramp i benen hade jag också eftersom jag hade lyckats spänna dom.
Tur att man har Stileman som kan behålla lugnet i sådana extrema nödsituationer. ;) Nu ligger han så glatt och sover, nöjd även om det bara blev 4,5 km idag. Men om inte annat var det ren och skär styketräning ;D

Chingbye!