Jennie kommer tillbaka till verkligheten

När man får reda på att någon har dött då blir det verkligen som att man hårt och obekvämt landar tillbaka ner på jorden. Flera månader har gått utan några större anledningar till att vara ledsen. Några hästar har dött och det har såklart varit tråkigt. Men det går inte att jämföra ett djur och en människa tycker jag.Visst är det en stor förlust när sin allra bästa häst/hund/katt lämnar jordelivet men sorgen blir inte på samma sätt då.
När Johanna ringde och berättade så blev jag såklart väldigt chockad. Men det var inte förän hon la på som jag böjade förstå att han aldrig skulle möta mig i stallgången mer och hälsa glatt och babbla om hur duktig Falcon minsan hade varit...
Det är som ett hårt slag i backen. Först när det händer sådant här förstår man att man inte kommer att leva för alltid. Man inser att livet är så enormt oberäkneligt, ena dagen lever du livet och dagen där på är det slut, över..
Jag kände inte Pelle mer än att vi växlade några ord varje gång vi träffades i stallet men jag kan utan tvekan säga att det var Pelle som gjorde stallet. Det var han alla gillade, barn, ungdomar, vuxna och framför allt hästarna.
Nästa vaktmästare kommer att ha enormt mycket att leva upp till. . .

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback